Det funkar så bra med vissa

Under en längre tid har jag emellanåt skrivit några få rader om en del av de otal hästar som jag ägt under årens lopp.

Idag har turen kommit till French Boy, en fullblodsvalack med tävlingskarriär och ohejdat temperament.

Jag kan nog ändå inte låta bli att ranka honom bland fem i topp på min favoritlista.

Han kunde charma och förskräcka.

Alltid spännande med honom. Ingen dag lik den andra.

Vacker var han. Som tagen direkt ur en svart hingsten film. Kolsvart med lite vita tecken.

Han var bildskön till det yttre men kanske fanns det lite mindre vackra bitar i hans inre.

På något vis hade han fått för sig att han ställde villkoren.

Han kunde plötsligt och oväntat sparka en välriktad kospark eller en rejäl bakutspark om någon kom för nära. Han var inte heller främmad för att med kraft och precision sätta tänderna i någon passerande.

Lägga på honom ett täcke kunde vara förknippat med fara.

I hans box lät vi sätta upp en stor tung trästock i en kedja på boxväggen. Denna lyften pållen med sina tänder, backade hela kedjans längd och så släppte han stocken som med ett brak slog i väggen. Detta var ett av hans stora tidsfördriv och kunde pågå lång stund varje dag.

Om någon kom på tanken att gå in till honom i boxen backade in i hörnet, fällde öronen, blotade tänderna och rusade fram ……..och högg.

Charmig kille den där tänker ni nu.

Jo, faktiskt, han var charmig. Jag gillade honom och jag tror bestämt att Frenchen också gillade mig.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att han en dag i stallgången gav stallägaren en rejäl spark varpå denne brutalt hamnade i en annan box ( som turligt nog var tom vid tillfället)

Med denna manöver var Frenchen inte välkommen att bo i detta hyrstall något mer.

Att sälja en sådan häst är helt otänkbart. 

Endast en sak fanns att göra. 

Tyvärr.

Den morgon vi skulle ta farväl kommer jag alltid att minnas.

Jag grät och stod lång lång stund och kramade och höll om hästen. Han la sitt vackra huvud på min axel, tittade på mig med sina stora mörka blanka ögon och jag tror att han förstod.

French Boy…. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Jag kommer att minnas dig som en vacker, charmig och speciell häst.

Vad du hade i ditt bagage som gjorde dig sådan får vi aldrig veta

Profeten Muhammeds enda dotter

Fatima =

Profeten Muhammeds enda dotter, ett föredöme i gudfruktighet och ödmjukhet:

Nää då så är det inte Fatima tillhör flocken   Equus ferus caballus som vi en gång ägt.   Alltså tamhäst.

Kanske det ändå är i mesta laget att kalla just henne för TAM.

Fatima var ett halvblodssto, härstamning minns jag inte längre, som jag en gång för länge sen köpte på mig.

Hon var ganska vacker och såg viktbärande ut med bra och rena gångarter.
Trots att jag inte kunde provrida henna beslutade jag ändå att genomföra köpet.
Fatima var ju väl riden och ägaren försäkrade att hon var en klippa. Framåt och pigg och älskade att jobba. Hinder och hoppning var hennes passion.
Nu bar det sig inte bättre än att ägaren inte kunde visa henne riden eftersom han för tillfället var sjukskriven för en ryggskada!!!!!! Han hade dumt nog trillat ner från hustaket och det var därför han med sorg i sitt hjärta kände sig tvungen att sälja denna fina häst med så mycket energi och framåtanda. En perfekt hopphäst.. Saknaden efter henne skulle bli svår men bäst för hästen………

Efter några dagar i vårt stall kom då dagen då Fatima skulle sadlas och ridas av mig för första gången………det höll även på att bli sista gången oavsett häst.

Redan vid sadling förstod jag att något var helt galet. Fatima slog, sparkade, högg efter oss, försökte kasta sig på golvet och trängde upp oss i stallväggen.

Nåja sadeln kom på och nu var Fatima lugn och harmonisk igen. Trodde vi!
När min fot tog plats i stigbygeln resta sig kusen i hela sin fulla längd rakt upp och blev stående så länge hon kunde, sen ett kast åt sidan.  Ceremonin upprepades varje gång min fot nådde stigbygeln

Nästa drag från min sida var hjälp att bli uppkastad.
Nu blev det ännu värre, åtminstånde för min del. Det är inte så himla roligt att försöka hålla sig kvar i sadeln på en häst som gör sitt yttersta för att stå rakt upp, kasta sig, ställa sig rakt upp och sen bocka.

Efter en del avkastningar lyckades jag hålla mig kvar så länge att jag, med hjälp från marken, lyckades gå en kanske två runder runt ridbanan. Sen avsittning.

Nu visste jag vad som behövde göras. Hästen måste ridas in, men först koll hos veterinär så beteendet det inte berodde på skador eller smärta.

Inga fel påvisades.

Inridningen tog lång tid men slutligen blev det bra och problematiken var borta. Hästen fungerade precis som vilken annan häst som helst.

Hur gick det med tävlandet undrar kanske du?

Nää någon tävlingshäst blev hon aldrig.

Hennes fart och framåtanda berodde mest på att hon vid varje försök till ridning skenade och gick inte att stanna.

Hindren forcerade hon i sken och flykt.

Fatima såldes som promenadhäst till hästvan familj på landet där hon fick traska runt i skogen.
Detta passade henne bättre.

Naturligtvis berättade VI hela sanningen om hästen. 

Någon bild av henne har jag inte. Tänkte inte ens på att fotografera henne vid tiden.
Jag tyckte förvisso ändå om henne men vi blev aldrig något par så att säga.

Esmeralda

Söt som socker och ett hjärta av renaste guld. Så kanske man kan beskriva denna lilla söta häst som en gång för länge sedan föddas hos oss.

Orädd och trygg var hon en önskehäst för alla som var lite hästrädda. ”Alla” kunde rida henne.
Inte gjorde hon några bocksprång eller rusade iväg hej vilt.
Hade hon en lite mer erfaren ryttare blev hon lite piggare och var med på allt på ett trevligt sätt.
I hagen var hon omtyckt av de andra hästarna och aldrig inblandad i några hästkonflikter.
Hos oss stannade hon en del år innan det var dags för henne att få en ny familj att bli ompysslad och älskad av. 

Det blev dags för henne att ta steget ut i tävlingsvärlden.
Det visade sig att det där med hoppning var något som passade henne och som hon älskade att göra.
Det blev en hel del prisrosetter för henne och hennes duktiga ryttarinna.

Esmeralda finns inte längre, men vi minns henne och ler när vi tänker på denna fina individ.