svart ulligt charmtroll

Så föddes han då en tidig vårmorgon.
Något av det sötaste världen skådat vad gäller föl.  Liten, svart  nästan krullig päls, nyfiken och i det närmaste helt orädd. Gissa om vi alla föll pladask för denna söta fölunge med världens finaste ögon.

Hans mamma var Doris som jag tidigare berättat om, HÄR kan du läsa inlägget om henne

Han fick namnet Eifram

En mycket stolt mamma visade gärna upp honom men övervakade det hela på nära håll.
Han var inte större än vi kunde bara honom i vår famn om vi velat eller hade behövt.

Pigg och nyfiken gav han sig redan första dagen ut ganska långt från mamma för att nyfiket upptäcka världen.
Nyfikenheten var stor på våra fullblodsföl som gick i hagen bredvid.
Inte tycktes skillnad i storlek avskräcka honom det minsta
När så dagen kom då Eifram med mamma flyttade in i hagen med de andra fölen sökte han nästan genast kontakt.

Nästan genast hittade han en polare. Fullblodsfölet Derby Lodge och Eifram var sen vänner och polare i vått och torrt. De var nästan oskiljaktiga.  Alltid var de på samma ställe och betade.
Bus och stoj mest hela dagen.
Trots deras skillnad i storlek lekte de dagarna i ända.  Eifram var tuff och orädd och Derby var snäll, kanske mer som en bror.

Eiframs lugn och trygghet överfördes till den något mer mjuke och försiktige Derby.

Nu bor Eifram bara några kilometer från oss och vi ser honom ofta när han går med de andra hästarna i deras hage.  Nu har Eifram kompisar i sin egen storlek. Men, jag är säker på att om Derby och Eifram skulle träffas igen så skulle de säkert känna igen varandra.

Vi saknar honom och tänker såå ofta på honom. Vi vet att han har det bra och att han har en ägare som har mycket hästkunskap..

Tema våra hästar A-Ö

Har i tidigare inlägg berättat lite om några av mina/våra hästar. Har valt att ta dem i alfabetsordning för att det kanske är lättare att minnas alla då.
Nu har jag kommit till ännu en av våra travare, nämligen Dogger.
Om Dogger kanske man kan säga en hel del, men inte att han var en bra travare eller så hade han bara otur här i livet.
Dogger startade endast 6 gånger i sin karriär, eller nä förresten, han anmäldes till sex lopp men blev struken i två av dem för oregerlighet. Han tjänade mycket blygsamma 5.500 kronor vilket ju alla förstår inte duger, inte ens på den tiden som var 1995.

Men Dogger var en snäll och, som jag minns det, mysig häst när han inte befann sig på banan.
Så här mysigt och avslappnat kunde en vanlig tränings dag vara.
Både häst och kusk avslappnade

Kramgo nallebjörn

Dahlak, fullblodsvalack med några år på nacken.
Efter några år på tävlingsbanan ansågs hans karriär över och han skulle pensioneras. Det var då jag kom in i bilden. Jag köpte honom nog mest av sentimentala skäl skulle jag tro. Han  kanske inte fick den uppmärksamhet och stimulering som han förtjänade och mådde bäst av, därför beslöt jag att köpa honom för att åter ge honom en uppgift som häst.

Han var en stor och reslig kille och var oemotståndligt söt. Snäll så att nästan vem som helst kunde rida honom.
Han gillade att ha sovmorgon, ibland hände det när sista hästen i stallet gått ut för morgonen att han lugnt låg kvar och drog sig i sänghalmen i ordets rätta bemärkelse. Även då gick det bra att gå in till honom och sitta ner och kela. Det gillade han.

 Han hade bott på samma stall som vi under en lång tid så därför kände jag väl till honom. Jag visste, och hade sett med egna ögon, att han var inte lätt att lasta i trailern, nästan omöjlig.
När vi haft honom en tid ville jag börja träna lite i ett närbeläget ridhus men för detta fodrades att vi åkte i trailern med honom.
När vi byggt upp ett ömsesidigt förtroende och tillit försökte jag och min hästskötare en dag att lasta honom. Åh se det gick hur lätt som helst. Lätt upp, stod still under resan och sen lugnt och fint av igen.
Nu kände vi oss malliga.

Från och till drabbades han av hälta, inte mycket men ändå. Vi bokade tid hos veterinär för att göra en nogrann hältutredning. Efter flertal besök, röntgen och behandlingar stod det klart att han aldrig skulle bli helt återställd utan att det ibland skulle finnas dagar när han kände av sin gamla obehandlade skada. Han fick stanna hos oss, mer som sällskapshäst, tills det var dags att ta farväl och lämna honom till de evigt gröna ängarna

Ingen riktig gunghäst

Danielle var ett skimmesto född hos oss för ganska många år sen .
Mitt minne av henne är att det var en snäll och timid häst som var lätt att hantera och fostra. Det fanns inte så mycket inlärnings-problem  med henne. Kanske var det också för att jag själv var yngre och såg inte faror och problem på samma sätt som nu när man på äldre dagar blivit både försiktigare och klokare.

Efter inridning blev hon ganska snart såld för fortsatt utbildning och sen ämnad som tävlingshäst.
Hur det gick sen vet jag inte. Undrar ibland hur det blev för de hästar som lämnat oss, men det får jag oftast aldrig veta, efter ett tag släpps kontakten med de flesta hästköparna, det är ju så det blir.

Har tyvärr inte någon bild på henne.

Nu menar jag inte att hon var en gunghäst men det får bli så här ändå

Vit, vänlig och vacker

Ja så kan man lätt beskriva vår underbare halvblodsvalack Chess, eller vitnos som han ibland kallades.

Han var ingen liten häst det kan man inte påstå, med sina 176cm i mankhöjd var han vår största häst alla kategorier och den största häst jag någonsin haft. Han var helt vit och förutom hans storlek på höjden var han också kraftig och tung. Han var mäktig  både att titta på och rida. Där han gick fram skingrades massorna.

 I denna stora kropp fanns ett hjärta av renaste guld. Sällan har jag träffat på en häst som varit så genom snäll och ärlig som han var.  Han var en klippa.
Han var lika snäll att rida i ridhus som ute i skogen. Ensam eller i sällskap spelade ingen roll.

Han fungerade lika bra med erfaren som med oerfaren ryttare, ja även små barn kunde rida honom

Han var snäll och försiktig och trots sina enorma storlek vågade vi låta barnbarnet leda honom i stallgången och in i hans box. Alltid var öronen framåt.

                      Detta är första gången Anna rider honom, dagen då vi köpte honom

                                   Vi tänker ofta på honom och måste jag säga att vi saknar honom?
                                                              Vår drömhäst. En riktig sagohäst

En riktig häst

Cross aLot  är en egen uppfödning som vi är mycket stolta över. Kanske den vi är stoltast över av alla.  Hon föddes en dag i Maj år 2007. Hon är av den mindre modellen man kan kanske till och med säga lite anspråkslös. Hon hade flera duktiga syskon både hel och halvsyskon som gjort bra ifrån sig på tävlingsbanorna så det fanns en hel del att leva upp till.
Hon var redan som liten bestämd och hade temperament. Kunde väl kanske ibland vara lite svår att komma överens med.  Här går dock min och sambons uppfattning något isär. Han och hästen hade goda relationer och kom väl för det mesta bra överens. Han kände på sig att denna lilla fölunge skulle växa upp till en fin häst som skulle ge oss mycket glädje. Faktiskt blev det också så.
På 18 starter tjänade hon inte mindre än nästan 500 000kr, en halv miljon….det är verkligen inte illa.

Men i juli 2011 var olyckan framme. Under en tävling trampade hon fel och olyckan var ett faktum. En mycket allvarlig senskada satte stopp för hennes tävlingskarriär för alltid.
Efter behandling och rehabilitering betäcktes Cross och är nu dräktig.
Det är med stor spänning vi väntar in dagen i Februari 2013 när det är dags för henne att föla.

från avel till ridning

Coval Lodge ett engelskt fullblod importerad från England år 2001
Ganska stor och rejäl häst, mörkbrun till färgen och utan tecken.
Hon är inriden men sen inte kontinuerligt riden. Lotta, som hon kallas här hemma, är en mycket snäll häst men med lite vilja och nerv. En bra mamma som tar väl hand om sina små. Lotta är hittills mamma till sju avkommor, varav vi själva äger två.
Eftersom vi beslutat att trappa ner på uppfödningsverksamheten beslutade vi i våras att sälja Lotta.
Hon köptes av en trevlig familj med hästintresse och kunskap och som från första stund fick väldigt fin kontakt med Lotta.
Lotta rids nu och det fungerar väldigt fint. Vi tror att Lotta trivs mycket bra med sin nya uppgift. Vanligtvis går det från ridning till avel men här ser vi att det även fungerar omvänt.

Vi önskar både häst och ägarna lycka till.

Värre häst får man leta efter

Den häst jag nu skall beskriva är,eller var,tyvärr ingen bra representant för rasen.
Jag är säker på att detta var människans verk. Hästen var bortskämd och inga gränser var satta. Med andra ord han var totalt ouppfostrad.
Conny var en C-ponny hingst,skimmel av okänd härstamning så vitt jag minns.
Särskilda regler gällde för hantering av honom. Eftersom mycket barn fanns på vår gård vid tiden, var regler viktiga. Man kan nog utan överdrift säga att han var opålitlig på gränsen till folkilsken. Vid ett tillfälle stack han ut huvudet från sin box och högg ett barn i ansiktet när hon gick förbi i stallgången. Han var inte heller hovslagare och veterinärens favorit precis. Lika farlig fram som bak. Alla var rädda för honom. Han kunde konsten att sätta skräck i både människor och djur. Rida honom var det ingen som varken ville eller vågade.
Conny ägdes av min svåger, som ägt honom sen föl och hade kvar honom i sin ägo till det av ålderskäl var humanast att låta hästen avsluta sitt liv.
Alla åren levde hästen på gården vi ägde.

Kryddstak bekanskap

Vi befann oss på en av de årliga auktionerna för fullblodsåringar som hålls här i Sverige just för att köpa en åring.

Vårt val föll på en liten, svartbrun ja nästan svart, något oädel häst men som tydligen föll sambon i smaken.
Budet blev vårt och så var vi ägare till Cajun Pepper som den lilla hette.
Peppar var nervig och väldigt ängslig. Inte alltid så lätt att handskas med.
Med henne måste man vara lugn, samlad och ha mycket tålamod och förstå hästar.
När hon väl förstod vad man ville var hon söt, vänlig, snäll och tillgiven. Så underbar så….

På tävlingsbanan gjorde hon alltid sitt bästa och springa kunde hon. Hon sprang väl inte på talang utan mer för att hon gillade att springa.
Som treåring gjorde hon sin första start och hon vann hur lätt som helst. Kanske en av de lättaste segrarna någon av våra hästar gjort. Detta tillfälle finns för alltid på våra näthinnor. Känslan var obeskrivlig

Tyvärr skadade hon sig illa i ett framknä under en tävling på Jägersro och hennes karriär som tävlingshäst var slut.
Tyvärr var knäskadan allt för svår varför Cajun Pepper fick sluta sitt liv endast fem år gammal

Henne kommer vi alltid att minnas.
Vi minns henne som en mentalt komplicerad häst med enorma fartresurser, och ett hjärta av guld.

Kanske ändå ingen nybörjarhäst

Att rida har för mig alltid varit näst intill en självklarhet, likaså att alla både kan och vill lära sig. Att det faktiskt inte är så har jag under åren lärt och förstått.

För ett större antal år sedan var omständigheterna sådana att jag/vi inte riktigt hade råd, tid eller möjlighet att ha häst så sambon och jag gjorde en deal, om jag sålde min i det närmaste folkilskna fullblodshäst så skulle han sälja sin motorcykel. Sagt och gjort en annons sattes in i dagspressen, man gjorde så på den tiden, och på söndagen såldes hästen ganska snart. Nu var det hans tur att sälja sin motorcykel och tillvägagångsättet var ungefär det samma. Båda var nu sålda och vi var fria och obundna. Allt var frid och fröjd.

Efter kanske en månads tid såg jag en liten notis på anslagstavlan hos vår närbutik, någon hade ett helt nybyggt stall med nya fina boxar men inga hyresgäster. Stallet låg inte långt från där vi bodde så visst vi kunde väl titta på stallet och kanske prata ”häst” med ägaren för prata häst är ju alltid roligt.
Vi tittade på stallet och ägaren var trevlig, mycket trevlig faktisk, men hade heller ingen häst………
Jag talade om att jag tyckte stallet och boxarna uppfyllde alla då tänkbara krav på faciliteter och här vore det gott att vara häst. Han såg lite konstig ut när han frågad mig om vad för häst jag hade och fick till svar att jag faktiskt inte hade någon. Det hör kanske inte till vanligheter att man åker runt och kollar boxplats om man inte har häst och dessutom har för avsikt att vara utan häst, helst länge.
Vi tackade för visningen och önskade honom lycka till med uthyrningen och sina nya hyresgäster.

Nu bar det sig inte bättre än söndagen därpå läste jag en annons i dagspressen under hästar till salu och där fanns han, hästen jag bara måste åka och kika på.
Jag ringde upp säljaren och förhörde mig lite om hästen.
Hästen var en fullblodsvalack som stod hos sin tränare på Jägersro så det var inte långt dit. Jag avtalade med tränaren  att vi skulle komma nästkommande lördag.
Nu hade sambon och jag pratat och kommit överens om att häst skulle vi inte ha, det fick vänta. Sambon gillade inte ens hästar och var kanske till och med lite rädd för dem.
När vi vaknade på lördagen sköljde regnet ner och jag ville bara krypa tillbaka under täcket och ta en rejäl sovmorron.
Nu måste du komma upp ropade sambon……du skall iväg och kika på en häst idag ju.
Men vi har ju kommit överens om att inte ha någon häst just nu. Nä det var sambon på det klara med men har man sagt att man skall komma så gör man så, sen kan man ju alltid tala om att den här hästen är nog inget för mig.

Motvilligt drog jag på mej kläder och vi begav oss till Jägersro.

När tränaren visade oss hästen i stallgången talade han om att om vi det minsta rädda eller osäkra var ”Cabbe” inget för oss. Hästen gillade inte att bli borstad, då slet han sönder uppbindningar och kunde mycket väl bitas.
Hästen sadlades och tränaren räkte fram ridhjälmen till mig med orden……. .du kan ta en tur runt träningsbanan.
Tränaren, sambon, hästen och jag begav oss mot träningsbanan. Regnet vräkte ner och piskade oss i ansiktet.
Tränaren och sambon gick tillbaka till stallet och tog en fika. Vem vill vara ute i sådant oväder.
Jag måste erkänna att trots att jag hade en hel del ridtimmar bakom mig så var jag nog ändå lite orolig. Jag ville ju inte ”tappa” hästen om något skulle gå galet.
Allt gick hur bra som helst och jag tror att vi gillade varandra.
Väl tillbaka i stallet sa jag på skoj, och helt allvarligt det var på skoj, när kan vi hämta den här läckerbiten då???
Svaret från min sambo kom mer än oväntat, han svarade vi kan hämta honom nästa helg!!!!

Som ni förstår kom hästen att hamna i vår ägo.
Boxen jag blivit så förtjust i blev Cabbes hem och vi har haft så många rolig stunder i det stallet.
Kanske var det ändå inte rätt häst för en nybörjare som min sambo var, men på något vis tror jag att Cabbe sådde det frö som än idag finns hos oss. Det stora intresset för häst.
Den månad jag var utan häst är den enda tid på 47 år som jag varit utan häst.
Stallägaren köpte också häst och vi umgicks flitigt.