som en smekning

Fritt översatt är det väl ungefär vad Karess betyder.

Snygg, temperamentsfull och med mycket trevliga gångarter.

Så kan man kanske beskriva vårt halvblods-sto Karess. 

Det temperamentsfulla kom säkert från mamman som var ett fullblod med massor av nerv. 

Gångarterna fick hon väl från pappan, en hingst med sk ”Swedengang” och en mycket tilltalande exteriör. 

Naturligtvis är hon uppfödd hos oss, så är det med många ja kanske de flesta av våra hästar.

Som tvååring såldes hon till ett stuteri i Skåne. Där skulle Karess bli grunden i deras nystartade halvblodsavel.

Deras uppfödning var annars inriktad på C och D-ponnies.  

Jag fick sen i uppdrag att rida och även köra in henne på stuteriet. 

Vilket var ett jobb som inte var allt för svårt. Samarbetsvillig även om det fanns en hel del temperament att ta hänsyn till.

Talang för både hoppning men främst för dressyr fanns.

Tyvärr, kan jag väl tycka, fick hon aldrig chansen att visa sina glänsande gångarter på någon tävlingsarena. Hon verkade som avelssto med gott resultat hela livet.

cirkus för hela slanten

Alla barnens förtjusning, eller de flestas.
Den lilla rödskäckiga c-ponny hingsten som snart vann allas hjärta föddes hos oss en solig sommardag mitt ute i hagen. De stora varma ögonen och den vackra teckningen gjorde att han inte passerade osedd.
I vår lilla ridverksamhet fick han så småningom bidra till sin försörjning.
Han bar med glädje runt barn i lämplig storlek och vikt och jag minns inte ett enda tillfälle någon trillat av honom.
En super härlig ponny. Han var tillika oerhört lättlärd och det tycktes som han fann förtjusning i att visa upp sina konster och bedrifter.

Efter några år och en hel del inlärda konster blev vi tillfrågade om vi ville låna ut honom en säsong till ett cirkussällskap. Efter moget övervägande sa vi ja.

Isidor fann sig mycket väl till rätta och det såg ut som han verkligen gillade livet på en cirkus. Mycket uppmärksamhet och extra godis passade honom väl.
Isidor blev såld till cirkusen, vi fick livstids fribiljetter och Isidor fick lära sig fler konster.
Isidor stannade på cirkusen i hela sitt liv. Ett liv som vi är helt övertygade om passade honom så bra.

Något år senare anslöt ännu två hästar från oss till samma cirkus.

Bilden har jag lånat och föreställer en helt annan ponny

hur kan man döpa en häst till humlan??

Det vet jag inte…. men jag  har gjort så.

En gång för mycket länge sedan föddes ett litet stoföl av rasen New Forest hos oss.
Hennes hårrem var inte lik någon av de andra hästarnas.
Lite beigebrun med aningen rosa/orange inslag och därtill aningen randig.
Pigga ögon och faktiskt ett lite surrande/brummande läte när hon kelade eller mådde särskilt gott.

För mig var det naturligt att hon skulle heta Humlan och så fick det bli.

Hon växte upp och var även då lite olik de andra.
Humlan gick ofta lös i våran trädgård, kom fram och tiggde socker, frukt och kakor när vi satt och fikade. Trängde sig fram mellan stolarna för att komma så nära godsakerna det var möjligt. Orädd. Nyfiken. Social utöver det vanliga.

Vi hade på den tiden lite ridverksamhet och där var Humlan mycket omtyckt.
Snäll både i stallet och att rida.

Färgen då??
Jo den ”rättade till sig” efter fällningen och Humlan blev till färgen en helt vanlig brun häst utan tecken.

Det surrande/brummande lätet fanns dock kvar. Har aldrig hört ett sådant från någon annan häst varken tidigare eller senare.

Kan knappt tro det är sant

Tro det eller ej….men ni som eventuellt känner mina barn kommer förmodligen inte att tro det här. Men det är sant. Jag lovar.
Mina barn har haft en alldeles egen ponny!!! Jo, så var det faktiskt. 

Nu var det ju förstås så att det kanske mer var vi föräldrar som ville att våra barn skulle ha en häst, börja rida och sen ha hästsport som sitt intresse resten av livet.

Vi började jakten på den perfekta ponnyn, och en shettis skulle det vara. Att hitta en sådan, perfekt shettis alltså, vet säkert ni som hästfolk att det kan vara svårt att finna. En shettis kan vara både envis, tjurig och stursk.

Men se, en dag fick vi tips om att vi kunde höra oss för hos en äldre man som nu började bli till åren och ”kanske” kunde tänka sig sälja.
Sagt och gjort, vi tog kontakt men mannen var mycket tveksam till försäljning. Pållen var hans ögonsten och skiljas åt var svårt. Men eftersom vi fått de bästa rekommendationer från mannen som tipsat kunde vi få komma och hälsa på för att diskutera saken. Men någon affär var det inte säkert det blev.

Vi bestämde en dag med mannen och ungarna stuvades in i bilen och vi for iväg. Jag minns inte hur antusiastiska barnen var, men det var vi.

Väl framme mötte mannen upp i dörren, uppklädd i finkostym, skjorta och slips. Jag tror minsann han också var nyrakad.

Kaffe med kakor var framdukat i finrummet och vi bjöds sitta ner.
Mannen pratade så varmt om sin häst och ville inte skiljas från honom. 

Vi tillbringade flera timmar den kvällen hos en man som verkligen älskade sin häst och som hade så många fina episoder att berätta om sin fina ponny. 

Mannen tyckte barnen var fina och väluppfostrade och vi var pålitliga och kunniga hästfolk.
Han kunde låta oss få köpa hans ögonsten. Vi erbjöds att även få köpa en fin vagn som ”Pinnen” brukade dra på stranden där mannen brukade sälja glass.
Vi fick dock lova, ja nästan svära vid bibeln, att ta väl hand om hästen. Det kunde vi med lätthet göra. Vi var redan så förtjusta i denna vita, överviktiga och charmig ponny.

En shettis kan vara både egensinnig och lsitig och ”Pinnen” var inget undantag.
När Pinnen inte ville vara ute och dra vagnen längre vända han bara helt om och spatserade lugnt hemåt. Denna manöver tog han dock aldrig till när något barn körde honom.
I Hagen var det oftast han som bestämde men ett av våra sto gillade inte vita hästar och det blev ”Pinnen” snart varse. När hon kom nära böjde han bara på nacken och klev under eltråden och gick in i trädgården. När faran var över återvände han själv till hagen….samma väg som han kom ut.

Barnen var inte så intresserade av hästar och hästsport som vi önskade. Efter något år ville de hellre ha en 10-växlad cykel med bockastyre.

Pinnen fick bli pensionär.

Grådask

Nä, det är nog kanske inte som ni tror.
Detta handlar inte om det goda röda portvinet utan om en våra hästar, tillika egna uppfödning..

Han föddes för länge sedan. Han var ett svenskt halvblod av utmärkt härstamning. Pappa var den på den tiden mycket kända Flyingehingsten Urbino. Mamman hette Jytte och var temperamentsfull dam som visste sitt värde.

Nåväl, Grådask som han fick heta inte på grund av sin färg för han var mörkbrun med en liten stjärn, utan mer för att jag då hade kommit till bokstaven G och kom inte på något bättre.

Han var väl som föl är mest, lagom temperamentsfull, nyfiken och ibland lite osäker.
Han skulle bli en fin och trevlig ridhäst, gärna tävlingshäst, hade jag bestämt mig för.

Inridningen gick bra och han verkade fatta ganska fort vad som förväntades av honom.

När killen så skulle fylla fyra år var det dags för honom att flytta hemifrån.

En familj med rid och tävlingsintresserad pappa hade fattat tycke för våran Grådask.
Grådask provreds några gånger och tycke uppstod mellan häst och ryttare. Själv tyckte jag att de kompleterade varandra så fint.

Hela hästens liv fick han leva tillsammans med familjen.
När allt stämmer så fint känns det gott att vara uppfödare.

Fantasi

Visst kan det tyckas underligt att jag bara minns namnet, och knappt så, på en av mina hästar som jag tillika fött upp själv.

Fantasi, ett halvblodsto efter Pontus 497 undan Mydike, föddes för länge sedan hos oss. 

Hon blev uppfostrad och inriden hos oss innan hon flyttade vidare till en, som jag minns det, trevlig familj från Trelleborg. 

Där var det meningen att Fantasi skulle bli avelssto. 

Om det blev så har jag ingen aning om.

Det jag mer kan minnas är att hon var brun utan tecken till färgen och att hon var snäll och helt okomplicerad till sättet.

En häst rätt och slätt som väl tyvärr saknade ”DET”.

Ingen bild av henne har jag heller, så den har får väl duga.

Härlig individ och underbar mamma

Fran och husse. Fölungen är Yabadabado här alldeles nyfödd

För ca 10 år sedan läste vi, helt apropå, en annons om några fullblod som var till salu.
Eftersom vi samma dag just sålt ett fullblodssto själv tyckte jag inte, i motsats till min sambo, att det var någon särskilt bra idé att kasta sig i bilen för att titta på dessa hästar.

Sambon övertygade mig, eftersom vi detta år endast hade ett sto som skulle föla och två föl har så mycket mer glädje och nytta av varandra så jag gick med på att åka iväg.

Att annonsen väckte intresse hos min sambo var inte minst för att ett av stona var dräktig efter samme hingst som vårt eget sto. Hingsten var också vår favorithingst .
Fölning var beräknad ungefär samtidigt med vår andra. Så vad kunde gå fel.

Väl framme ser vi en mindre flock med sto som står och trycker i en lerig hage.
Vi bestämde oss för att gissa vilken häst som på pappret fått oss intresserade.
Den lilla fula längst ut på kanten var den jag spontant genast gissade på.
Oh ja, det stämde, den minsta , ” fulaste” och suraste hästen var den som vi kommit för att kika på.

Inget fel på hästarna alls men man längtade ju inte precis efter att köpa en häst som man ser lerig, smutsig, lite långhårig och med öronen strukna bakåt.

Utgången var given, köpet blev av och hästen bytte ägare och fick åka med oss hem.

Båda våra ston fölade med 14 dagars mellanrum och båda fick hingstföl.

Så mycket glädje vi haft av detta sto. Visst, hon är väl lite speciell men en underbar häst.
Hon har lämnat så fina och duktiga tävlingshästar.

För att nämna några, Fragancia och Ybadabado som båda tjänat ca 160 ooo:- vardera och Cross a Lot som tjänat över en halv miljon.

Inte illa!

Här hemma går nu ännu en trevlig och lovande unghäst som snart skall sättas i träning.
Våra förhoppningar och drömmar är stora och vi längtar till dagen då vi ser henne på tävlingsbanan

Var det så det började?

Jag tror minsann att det är hans fel.
Hans fel att vi började med tävlingshästar.

Först blev det ju travhästar, vilket  ju var naturligt eftersom Electro var just en travare fast av ponnnyras. Alltså en russtravare.

Det var väl mer en tillfällighet att köpte och blev ägare till detta fantastiska russ.
Exakt hur det kom sig minns jag inte.

Electro drog gärna allas blickar till sig där han kom.
Alltid glänste den guldfärgade hårremmen och den vackra långa svansen och den vita manen var alltid välborstade.
En riktig sagohäst!

Electro var både snygg och en mycket trevlig russhingst. Kanske var han inte som bäst på travbanan.
Han var förstås helt okey men vann nog inte ett endaste lopp. Vi hade ju inte så stora krav på den tiden och köra häst i tävlingssammanhang var något alldeles nytt för oss
Men han väckte vårt intresse för sporten så pass att ganska snart köpte vi ännu en russtravare och fler därefter.

Denna goá  häst kördes alla lopp av en av våra hästskötare. Sofia.
De var ett oskiljaktigt team,  på tävlingsbanorna men också hemma i träning och i det daglig livet.
Här kan man tala om ömsesidig kärlek.

Electro tränades inte bara för trav utan fick även en grundutbildning i dressyr.

Så småningom såldes denna fina ponny som tävlingshäst åt en ridflicka någonstans i Småland om jag minns rätt.

En del brev och foto har förkunnat att Electro under några år tävlade i dressyr med bra resultat.